tillbakaVärsta spökliga ..
Jag ska nu berätta det "värsta" jag varit med om. Kan inte minnas om jag skrivit det här på bloggen innan, men annars för alla er nya, så får ni läsa det. :)
Jag hade en kompis förr, en mycket knepig sådan. Hon trodde på allt vad andar och vätter och spöken heter.
En kväll för ca 9 år sedan satt vi hemma hos henne i vardagsrummet, kollade på TV, åt Dumle och hade skoj. Självklart var vi själva uppe, och dumlepapperna bara slängde vi på bordet.
Ifrån soffan i vardagsrummet kunde man se ut i den mörka hallen. Där såg jag, en lång skugga i hallspegeln. Inte ansikte eller så, utan bara en skugga av en man med hatt. Jag tänkte inte mer på det, och blev inte speciellt rädd heller.
Klockan slog mot 23 och det var dags att borsta tänderna. Tjejer som vi var i den åldern, borstade vi självklart tillsammans. Vi kommer ut till vardagsrummet igen, och märker då hur någon lagt dumlepapperna i en rad från vardagsrummet ut i hallen där jag såg skuggan. Det var inte mer med det, vi bara plockade upp dom som om inget hänt. Går ut i köket, dricker vatten, släcker lampan och går in i hennes rum och lägger oss. Då ropar hennes mamma som vaknat och undrar varför vi inte släckte i köket. Fast vi hade gjort det, så var det tänt igen.
Sen, kl 00.15 under vår djupa sömn, sätts min kompis radio igång, på HÖGSTA volym. Lady Marmalade från Moulin Rouge. Jag for upp som ett skott, och blev arg. Hon sa att det måste vara någon "alarm"-funktion på radion. Men det fanns inget sådan på den modellen. I stort sett bara en ON och OFF-knapp.
Den kvällen och natten var mycket märklig.
Lindapauline
sv; Tack för tipset. Ska kolla med henne. Varför bytte du tillbaka?
mathy b
haha tack, nu kommer jag inte kunna sova.. hahah creepy!
sanna
åh, så hemskt :O
bella
fy FAN vad sjukt
Frida
Jag brukar/brukade (var många år sedan sist nu) se folk hemma hos mormor och morfar. Det är hemskt opeppt.
Jag är sällan rädd annars. Är t ex mer än gärna ensam hemma om nätterna i mammas och pappas stora hus, där det iofs också spökar(men bara lite och jag tar för givet att det är min farbror, hah), men i mormor och morfars kan jag inte ens vara ensam under dagtid. Fy och fan alltså.
Blue Velvet
Sv; Tack söt!
Guuuuuud vad läskigt! Jag har också varit med om en del spökakter i mitt liv. Men jag är inte så rädd längre.
: nina nina nina
HELVETE vad hemskt ! ligger här i min säng och ryser :S shit asså . . haha ! :p kiss
Elin
Men vad läskigt! Men ändå spännande! Jag tror absolut på sånt! :D
Christina
Åh, fan vad hemskt det låter!
Har varit med om något liknande när min kompis
sov över hemma hos mig. Hon kände att någon höll på att ta henne på fötterna och benen men jag låg på andra sidan rummet och dr var ingen annan där.. Sen slutade det ett tag men någon halvtimme senare så sa hon åt mig att jag skulle sluta röra henne i håret, men det var inte jag denna gången heller.. Vägrar dock tro att det spökar i mitt rum, för hade jag trott på det så hade jag inte vågat sova där :)
Sanna
Läbbigt O.o Jag både tror och inte tror på spöken .. Jag har haft några upplevelser, men inga som satt sig i huvudet på mig eller så, haha..
- Ja krya på oss ;] Hihi! Finns verkligen inget tråkigare än att vara sjuk. Hittar du på i helgen? :]
Christina
sv; Jag hoppas verkligen att hon bara jävlades med mig men hon såg skräckslagen ut.. Fast hon kanske bara är en jäkligt bra skådis? ;)
Frida ♥ zerendipity.se
men usch vad läskigt!
jag hade börjat gråta av rädsla :P
det där med radion har jag också varit med om....att den bara sätts på utan anledning trots att det finns en on och off-knapp. det är läskigt sånt där.
men man ska inte göra en större analys av det, jag tror man stirrar upp sig i onödan då :)
kram
Johanna
Hehe tror det spökar hemma hos mig, om inte, så tror iallafall min hund det och han har skrämt mig rejält några gånger.
När jag flyttade in här så började det med att han inte ville vara inne i vardagsrummet. Trodde då att det kanske var golvet som var för halt för han eller något liknande- hundar kan ju få sina idéer ibland. När han väl vågade sig in i rummet så låg han då och då, och följde blicken efter något- ungefär som om att någon gick förbi, från balkongen, genom hela vardagsrummet och för att sedan försvinna in i köket- men det var liksom inget/ingen som passerade, så att säga.
Sen en vacker (nja...) dag så låg han och "följde blicken" igen, fast i motsatt riktning, för att sedan när blicken var vid balkongen, flyga upp, skälla som en tok, och liksom "attackerade någon" i hörnet, där balkongdörren har sitt fäste. Någon sekund senare gnydde han till, drog svansen mellan benen, och sprang i full galopp in i sovrummet och gömde sig under sängen. Där låg han ett bra tag och bara morrade.
Efter den händelsen följer han fortfarande "någon" med blicken. Ibland kan han bara stå och stirra ut i tomma intet, precis som att någon står framför och pratar med honom och alltför ofta smyger han (från att ha legat i soffan och sovit) bara ut ur rummet (ungefär som om han skäms?), gömmer sig under sängen och stannar där en stund.
Till en början tyckte jag det var creepy, men nu har jag liksom vant mig vid det. Trodde att han hade fel på synen, men så är inte fallet. Kanske har en mentalt sjuk hund som ser saker som inte finns? ;P Bra skumt är det iallafall, att han gör som han gör.
